Jag tänkte att vi skulle ta och diskutera något som varit på tapeten mycket här den senaste veckan, nämnligen krig. De flesta av er läsare är troligtvis för unga för att ha varit med om krig, med undantag för er importerade läsare, så därför tänkte jag berätta om mina egna erfarenheter.
De flesta av er har läst om de finska krigen i skolan och därför tänkte jag inte gå mer detaljerat in på de politiska och militära aspekterna av kriget utan tänkte mer fokusera på mina personliga erfarenheter.
Då de flesta tänker på krig tänker de på allt elände det för med sig, så upplevde jag det inte alls, lol :D Under krigsåren var skoltiden rena rama himmelriket, tänk er själva;
"Men lille Arne, varför har du inte lärt dej första moseboken utantill ännu? Du hade ju hela helgen på dig?" sade fröken och viftade argt med pekpinnen.
"Men fröken, jag kunde inte, kriget du vet..." svarade jag då, och försökte se eländig och skärrad ut.
Tänk vilka sköna skoldagar det var, blir riktigt nostalgisk då jag tänker tillbaka. Dessutom gav det mig mer tid att jobba på min farbrors bilfirma, lönen gjorde ju ingen rik men OJ OJ OJ vad mycket brudar jag fick. En man i sina bästa år, solbränd, oljig svettig överkropp och iklädd endast hängeljeans. Gosse fick jag ligga de åren!
Hittade en bild från de tiderna, håll till godo! (;
En liten downside var ju den konstanta rädslan för ryssen, fast även den hade sina ljusa stunder. Kan berätta en liten anekdot för er.
Det var vintern 1940 och jag var bara 7 år gammal, om jag kommer ihåg rätt, ute härjade gubben vinter och vinden slet i husknutarna, Hela familjen satt samlad framför spisen , fullt upptagna med att tina fiskpinnar, då det plötsligt hördes skrik utanför stugan.
"ubivatʹ! ubivatʹ!" Skrek dets med gäll stämma. Farsgubben var snabbt på fötter, geväret hade inte lämnat hans sida sen Finland förklarats i krigstillstånd. Då vi kikade ut genom fönstret såg vi en mansfigur röra sig i snön utanför stugan, i något som som såg ut som en blandning av dans och ormskräck. Vettskrämd tog far sikte och avfyrade ett skott mot den ohygglige ryssen. Träff! Ryssen föll ihop som en italienare på fotbollsplan. Trots detta vågade vi inte oss ut förrän nästa morgon, farsgubben först, och vi glin efter med ett stadigt grepp om mors kjol. Då han kom närmare gav far upp ett stort hjärtligt skratt, och snart föll vi andra in också, för där ute på gården, stelfrusen och stendöd, låg ingen mindre än grann-pojken Bosse. Han hade varit lite på sniskan och bestämt sig för att spela oss ett spratt.
Toisin kävi, som finnarna brukar säga.
